Avelstankar…

…eller kanske bara lite tankar kring debatten som STÄNDIGT pågår om avel, rasstandard och mentalitet.

Jag är ny på rasen stafford. Min första kontakt med rasen var för 6 år sedan. Jag fick träffa Milda, nu 13 år. Milda är  ”den gamla modellen” och en helt underbar hund. Hon är för mig den ultimata staffen…kommer alltid vara….

Men. När det kom till att skaffa mig min egen första hund hade jag fått smak på utställningar. Vilka drömmar man har när man letar hund? Det letas efter den perfekta hunden. Den som vinner eller åtminstone placerar sig på alla utställningar. Som samtidigt tävlar elitklass i lydnad, är räddningshund och man går lös i stan med utan att den bryr sig i vare sig andra hundar eller människor. Man kan ta med den överallt och den går ihop med allt och alla. Självklart är hunden frisk och kry, den lever tills den är minst 12 år och valpar får den som ärver alla dess fantastiska egenskaper.
Så blev det inte riktigt.

Missförstå mig rätt, jag älskar mina hundar. Jag tycker de är vackrast i hela världen och jag skulle inte vilja ändra på dem för allt i världen. De är min glädje i livet. Jag skulle kunna göra så otroligt mycket mer med dem och jag skulle också kunna strunta i att skriva detta inlägg eftersom jag aldrig tagit en kull i hela mitt liv och som det ser ut nu så minskar lusten bara mer och mer.

Men vad är då problemet?
Jo, att människor jag möter med mina hundar antingen har hört att de är farliga eller att de är såååååå snälla och att allt man hör och läser är en myt. Riktigt så enkelt är det ju inte.

Jag var på en föreläsning om BPH igår på Västra, hann inte lyssna klart för jag blev fruktansvärt yr och var tvungen att åka hem men vad roligt och intressant det är med beskrivningar av hundars reaktioner och beteenden. Speciellt eftersom det går att påverka och skapa så otroligt mycket med det!

För mig är det roligt med mentalbeskrivningar av flera anledningar. Jag tycker det är roligt att se hur mina hundar reagerar i situationerna och jämföra dem med hur vardagen ser ut. Mina hundar bor i stan, vi hör skrammel, smällar, trafik och oljud varje dag. Folk tappar saker, smäller smällare, skriker, gapar och så vidare. De är med i stan, de väntar på bussen, de åker bil, springer bredvid min cykel och gör en hel hög saker som liknar de moment man genomgår på ett MH men jag kan lik förbaskat inte säga att jag ”vet” hur min hund kommer reagera på ett MH. Dels för att det är under helt andra förutsättningar. Det är en ny miljö, okända människor och mattes stressnivå är antagligen 400% högre än på en promenad.

När jag sedan får ett papper i handen med en massa siffror och ikryssade rutor så säger det mig inte så mycket. Visst, jag kan se att min hund inte uppvisade hotbeteenden mot dumpen under längre tid och det är ju alltid ett plus. Men vad säger det i det stora hela? Ingenting.
Däremot när jag kan titta på hur min hund förhåller sig gentemot genomsnittet av staffar så blir det intressant. Jag vill ha en hund som reagerar. Min hund får gärna bete sig ”illa” ett par sekunder. SÅ LÄNGE DE SLÄPPER DET SEDAN.
Jag har hellre en hund som reagerar, och sedan avreagerar sig än en hund som inte vet vilket ben den skall stå på.
Jag vill ha en hund som gör först och frågar sedan. För det är vad ”bold and fearless” innebär för mig.
Jag är ägare. Jag är människa. Jag har valt min hund och det är upp till mig att se till att främja de egenskaper jag vill se mer av hos min hund, att berika den på ett kontrollerat och positivt sätt. Det är upp till mig att skapa en individ som fungerar i MITT liv i det samhälle jag lever och under de förhållanden jag har att jobba med.

För mig är det inte viktigt och inte ens förväntat att hundarna skall gå ihop med alla andra hundar…det är staffar jag har och även om de fungerat hittills utan problem (två tikar 1.5, samt 3 år) så skulle jag aldrig riskera att sätta dem i situationer där de tvingas ta till sina instinkter.

Problemet är att det aldrig verkar finnas något mellanting för människor i dessa frågor. Antingen så anser man sig värna om ”staffens ursprung” med allt vad som hör till, man säger att man är emot gameavel men ändå finns det den där lilla klicken med människor som gärna framhäver att all annan avel än just den ”prestationsavlade” är skit, att alla hundar som avlas efter utställningsmeriter är piss och pannkaka och att alla som äger eller avlar hundar efter sagda meriter (i första hand) FÖRNEKAR ursprunget… Dessutom så verkar det som att om man värnar om rasens ursprung så hyser man någon djupt rotad aversion emot höjd och viktangivelserna som står i den rasstandard vi har idag förutom att stretcha höjdangivelsen REJÄLT och ha fobi för massa, stop och vinklar. Gud förbjude att någon skulle fråga vad det är för ras, då är du dum i huvudet. Det kan nämligen inte vara så att i strävan att komma ifrån den så föraktade ”utställningsaveln” så har man istället premierat ett utseende som närmast kan liknas med en whippet eller pitbull? Inget ont om de raserna men en staff ser de ju inte ut som… Premierat egenskaper som skall göra hundarna mer lättarbetade för alla vet vi ju att hundarna ÄLSKAR att jobba fysiskt… Det ligger inte i att rasen i sig är förarveka och att de gör vad som helst för lite beröm, att få vara nära och att göra sin ägare nöjd..nej nej…
Den här gruppen med människor gapar gärna vitt och brett om krav på diverse hälsotester. Det skall tränas hård fysisk träning med hundarna ”för det är de gjorda för” men det är långt ifrån alla som efter den så heliga röntgenplåten blivit avläst låter sina hundar göra något annat än att dra en tung vagn under hejarop från sin ägare. Det är också endast den lättare/atletiska/ursprungliga typen av stafford som håller för sådan träning. Resten av hundpopulationen är nämligen feta minitunnor som endast springer vänstervarv och inte ens att slicka sig själva i röven. Helt enkelt: en oduglig hund för dess ursprungliga syfte. Vad nu det har med saken att göra… Skall hundarna användas till sitt ursprungliga syfte? Det är lustigt att man efter att ha avlivat hund nummer två av samma anledning: DW, WP på kassa HD/AD resultat inte lägger ner, byter träningsform eller iaf håller sig lite passiv när det gäller att döma andra?!? Att man dessutom läser om hund efter hund som drar på sig förslitningsskador (lite likt kroppsbyggare) spelar ingen roll. Hunden skall arbetas med och det gör man genom hård fysisk träning. Punkt. Klicker, vad är det????

Å andra sidan finns en grupp med människor som avlar på ”staffords som går ihop med allt”. Det postas bilder när de sover med katter och marsvin och gud vet vad. Det är hundar man kan ha i vilken situation som helst under vilka omständigheter som helst och här går åsikterna isär lite vad det beror på. Antingen så har man tillförskansat sig en sådan ”alfaroll” att hundarna bara underkastar sig, förtränger alla instinkter de har och bara accepterar de outtalade men ändå närvarande regler deras allsmäktige flockledare sätter upp. Eller så ”är” hundarna bara så himla goa och mysiga individer. Riktiga mysgrisar liksom. Det värnar man om genom sin avel. Man avlar på mentalt stabila individer som följer rasstandarden och som går lika bra som utställningshund som soffpotatis.
Här kan man hitta avel på såväl hundar som lämnat allergi, demodex I FLER ÄN EN KULL som hundar som väger 22kg  och är 38 i mankhöjd. Man säger sig värna om hälsotester men lånar in hanar med okänd status ”för att få igång sin avel”. Här skall hundarna gärna se färdigväxta ut redan i juniorklass. För vem vill inte ha en hund med massa??? Gärna mycket massa. Kanske ett fettlager utanpå också så att det SER UT som massa…massa premieras nämligen på utställning. Sedan att det finns bilder på hemsidan på valpar…..som försvinner ur blickfånget….och sedan dyker upp ett halvår senare igen väcker ingen misstänksamhet. Ingen alls. Fulålder? Så ful kan väl hundstackarn ändå inte vara?
Vad gäller arbetsvilja så är det kanske inget uttalat avelsmål men ändå slängs begrepp som ”stort föremålsintresse, lättlärd, mycket lovande” omkring. Exakt VAD är det som är så lovande med dessa hundar?

Vad hände här liksom?
Är det så jävla viktigt att avla? Är det så jävla viktigt bara för att du råkat få en hund som tar CERT? Är det verkligen så de som säger sig gilla ”den atletiska typen” och som gärna då kastar skit åt alla som springer vänstervarv inte förstår att man kan få både och?
Vad hände med rörelser?
Vad hände med vinklar? Hur kommer det sig att man måste ta en kull på sin första tik, sin enda hane eller på en hund som INTE TILLFÖR RASEN NÅGONTING??!?!
Hur kommer det sig att uppfödare inte behåller en enda valp själv ur en kull man tar? Varför lånar man ut sin hane till en kull man inte ens tror tillräckligt på för att vilja ha en valp? Varför parar man på tikar man tre månader tidigare lagt ut för omplacering? Varför avlar man på hundar som lämnat missväxt? Varför avlar man på hundar som VAR missbildade vid födseln? Så många frågor, inga svar…

Jag köpte mina hundar för att jag ville ha en ras med personlighet, kraft, driv, vilja, humor, glädje och kärlek till människor. Jag köpte dem INTE för att fösa ihop dem med grannskapets hundar i rastgården eller med min hamster/råtta/gnagare eller kanariefågel. De kommer ALDRIG marknadsföras som hundar med ”gameness” vilket jag har fått lära mig är en egenskap som bara kommer fram i situationer som vi hundägare oh what the hell, vi DJURVÄNNER borde fördöma om än inte förneka ha bidragit till att skapa den underbara ras vi äger. Mina hundar är staffordshire bullterrier. Jag älskar dem för vad de är.
Men vad vet jag? Jag är ju bara en vanlig hundägare, ingen uppfödare.

Slutligen: detta är mina, högst subjektiva åsikter  och tankar byggda på skvaller och läsning på olika sociala forum och mötesplatser där det florerar både hundägare och uppfödare från bägge ”läger” samt en hel hög med kreti och pleti som inte direkt tillhör de grovt generaliserade kategorier jag ovan målat upp. De är också baserade på min, om än korta erfarenhet som hundägare. De är skrivna som en (dock väldigt ironiserande) reflektion. De är inte riktade till någon speciell. De är riktade till alla. Till mig. Till dig.

Det finns otroligt många BRA (återigen, min subjektiva uppfattning) uppfödare. Det finns många som strävar efter en allroundhund med mod, glädje, envishet och kärlek i en härlig kombination. Det finns många som har en avelsplan som sträcker sig 5 generationer framåt och som faktiskt tar sina hundar UR avel om de visar sig inte hålla måttet. De avlar på individer som både går bra på utställning och på appellplan. Som håller sig inom rasstandard både vikt- och höjdmässigt. Dessa hundar är också underbara personligheter och har det där lilla extra som gör att man pendlar mellan obeskrivlig kärlek och total uppgivenhet när de hittar på sina små egenheter.
Det finns också många fantastiska hundägare och uppfödare som tränar med sina hundar både fysiskt och mentalt. Som lägger ner sin själ, sin tid, blod svett och tårar på att hålla sina hundar aktiverade och stimulerade. Som tävlar i allt som går att tävla i och fortfarande hinner med både jobb, familj, skola och andra intressen. Som ser hundarna som familjemedlemmar men inte bebisar.
Jag känner flera av dem. Hatten av till er!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s